Personer med funktionshinder riskerar att befinna sig i en utsatt situation då de ofta är i behov av omfattande insatser för att kunna leva som andra, som de enligt LSS ska kunna göra.
Att vara förälder till ett barn med funktionsnedsättning innebär särskilda utmaningar och villkor i föräldrarollen. Föräldrarna måste anpassa sig till en ny verklighet där mycket kraft och energi går åt till läkarbesök, hantera kontakt med myndigheter osv. En vanlig avslagsgrund som Försäkringskassan och kommuner använder sig av är att detta ingår i det normala föräldraansvaret.
Viktigt att komma ihåg är att både LSS och Socialförsäkringsbalken (SFB) är rättighetslagstiftningar, samtidigt som Föräldrabalken (FB) ställer krav på vårdnadshavarna. I FB ska vårdnadshavarna; ”ansvara för barnets personliga förhållande och se till att barnets behov blir tillgodosedda med hänsyn till ålder, utveckling och andra och övriga omständigheter”. Begreppet föräldraansvar är alltså klarlagt på ett övergripande sätt, men inte avgränsat eller fastslaget hur det ska bedömmas. Med hänsyn till detta känns det märkligt att inte fler fall tagits upp av Högsta förvaltningsdomstolen för prövning.
På det sätt som regelverket är utformat idag är det svårt att få enhetliga bedömningar kring föräldraansvaret, både hos Försäkringskassan, kommunen och i domstolar. Är detta en rättssäker reglering? Bedömning av föräldraansvaret för barn i olika åldrar behöver bli mer enhetlig i tillämpningen, vilket skulle innebära en större rättssäkerhet. Som utformningen idag ser ut ges ett alltför stort bedömningsutrymme till handläggare och domstolar. Denna oklara reglering leder till att varje enskilt försäkringskontor eller domstol, skapar sina egna riktlinjer som man följer. Det påverkar alltså var i landet du bor, vilket det såklart inte ska göra.
Det är såklart så att alla barns individuella utveckling och förmågor skiljer sig, men det krävs någon form av vägledning som kan definiera vad barn i olika klarar och således vad som ska ingå i normalt föräldraansvar. För som det ser ut nu är det på många orter i landet i stort sett omöjligt för ett barn som är under en viss ålder att få personlig assistans då bedömningen ofta formuleras ”avslag, normalt föräldraansvar”. Fanns det tydligare riktlinjer skulle en mer personlig bedömning kunna genomföras och en tydligare jämförelse i varje enskilt fall. Hur dessa riktlinjer skulle formuleras finns många olika möjligheter. Det bästa tänker jag är att Socialstyrelsen tillsammans med några experter inom området skulle kunna ta fram bedömningar på vad barn i en viss ålder klarar av och vad de inte klarar av.
Det är otroligt många barn som inte ges möjlighet att leva som andra, på grund av att de just är barn och därmed inte kan få personlig assistans beviljad än. Det är en utveckling som jag är säker på att lagstiftaren inte eftersträvade.
//Niklas
Jurist
Assistansjuristerna