Foto: Evelina Rönnbäck
Efter tio års längtan efter egna barn, har min älskade son William fötts i vecka 30 på Umeå BB. Under åren har jag tänkt mycket på föräldraskapet, rådgjort med läkare och blivit avrådd från att bli gravid på grund av mitt medfödda funktionshinder, benskörhet. Men vid fyllda 36 kände jag att betänketiden var över.
Graviditeten visade sig blir mycket mindre svår än jag befarat, men lite eller snarare kanske mycket inbillningssjuk var jag allt emellanåt – jag åkte in till akuten när jag inte kände några sparkar i tionde veckan och trodde att bäbisen var livlös.
Innan försökte jag oroligt rådgöra med vår VD, som utbrast med kortast möjliga ton:
– Men vad tror du att du ska känna? I tionde veckan?!
Jag blev som ni förstår inte ett dugg lugnad, och efter att ha blivit kvarglömd i ett undersökningsrum, var jag sedan under resten av graviditeten förvissad om att inget negativt alls kunde hända – pendeln slog liksom över åt andra hållet.
Tiden fram till Williams födelse förflöt på bästa sätt, den var planerad in i minsta detalj och ingen annan visste om vilken dag han skulle födas – utom VD förstås.
Och nu är han här, till min ofattbart stora glädje, snusandes på min arm, knorrandes när maten är sen eller blöjan ska bytas, precis som vilken bäbis som helst. Och jag förundras varje gång jag tittar på underverket, precis som alla andra nyblivna föräldrar gör.
Eller nästan ska jag väl tillägga, för när jag frågade min egen mamma, som precis påpekat hur söt William är, att ”du tyckte väl samma sak om mig som alla föräldrar gör om sin egna barn”, så blev hon talande nog tyst.
Jag fick upprepa frågan innan hon svarade något försiktigt:
-Du var inte alls lika söt som William.
Bara så att i vet, menar jag.
Här i mammabloggen ska ni få följa vår vardag, Williams och min.
Förberedelsetiden
Det är lite speciellt att vara gravid när man som jag inte har så mycket utrymme i sin kropp. Att William skulle bli en prematur, det vill säga födas i förtid var givet redan från början.
I världen finns 14 andra mammor med samma diagnos, OI typ 3, som fött barn, i Sverige är vi fyra stycken som jag känner till. De flesta av våra barn har fötts mellan vecka 28 och 33, just på grund av den begränsningen.
Planeringen från förlossningen i Umeå var minutiös, jag var inskriven på specialistmödravården redan från första början, och hade en fantastiskt duktig läkare, Erika, som följde mig hela tiden, men även en annan mycket duktig läkare Assar, som också höll koll på mig under graviditeten.
Jag blev inlagd en vecka innan förlossningen, det var mest för att jag skulle hålla mig lugn för läkarna ville undvika komplikationer. Själv ville jag inte pressa min kropp så hårt och vänta ytterligare en vecka innan snittet, eftersom jag var rädd att mitt allmäntillstånd skulle bli för dåligt. Om barnet börjar trycka på de inre organen kan man hastigt insjukna.
Jag hade sagt till mina vänner och min familj att läkarna inte visste vilket datum kejsarsnittet skulle bli, utan att det bestämdes från vecka till vecka. Detta var inte riktigt sanningsenligt, men jag ville inte oroa någon i onödan. Det vara bara två personer som kände till datumet, min assistent och vår VD.
Jag kunde sköta mitt jobb på heltid från sjukhuset. Jag fick eget rum tillsammans med assistenten, det var ett stort rum, lätt att komma in i med permobilen. Allt fungerade jättebra under hela BB-tiden.
Hej Jag undrar hur du blev gravid? Har du pojkvän eller fick du åka till Danmark för att få hjälp. Jag har upplevt ett väldigt motstånd att ens få hjälp med provtagning o undersökning här i Sverige bara man nämner ordet skaffa barn som ensamstående kvinna även utan ngt funktionshinder. Har blivit meddelad att även minsta ultraljud o undersökning kommer man få bekosta ur egen ficka och ingenting via sjukvården.