Godtyckliga bedömningar
Leva och Fungera 2015 torsdag 16 april
Senare på dagen var det dax att lyssna på Britt Cleassons föreläsning.Hur det är att vara syskon till någon med ett funktionshinder. Den fick mig att tänka på allt som mina egna syskon fått avstå under min uppväxt. Samt hur dom många gånger ställt upp och hjälpt mig i olika situationer då jag saknat assistans. Kände också igen mig i hur mycket de anhöriga får kämpa, för att vi med funktionshinder under våra uppväxt år ska få den hjälp vi har rätt till. För innan LSS-lagen kom fanns ju nästan ingen avlastning alls för de anhöriga till funktionshindrade.
Sist måste jag visa något som gjorde mig glad på mässan då jag besökte synskadades riskförbund. Eftersom jag spelat schack i många år blev jag oerhört glad och imponerad av dessa herrar. Inget är omöjligt det var dagens lärdom.
Leva och Fungera mässan är slut och som vanligt var den oerhört lärorik. För Leva och Fungera är precis också vad assistans handlar om. Vilket vi på assistansjuristerna arbetar för varje dag.
Niklas Pajuste
sekreterare
Assistansjuristerna
Leva och fungera onsdag 15 april 2015 – dag 2
Då var det dags för dag 2 på mässan och idag med tema ”att vara anhörig”. Ett ämne som diskuterades flitigt under dagen var föräldraansvaret. Många föräldrar förstår inte hur kommuner och Försäkringskassan kan hänvisa till föräldraansvaret och sedan ge avslag för deras barns ansökan. Jag pratade med en mamma till en 9-årig son med ett funktionshinder om just detta. Sonen var de yngsta av fyra syskon och genom det kunde mamman tydligt se vad de andra barnen hade klarat av utan problem vid en viss ålder som sonen inte klarade av utan behövde fullständig hjälp med. Trots detta hade de fått avslag med hänvisning till föräldraansvaret. Familjen hade inte orken att överklaga utan hon gick istället ner i arbetstid för att kunna ta hand om sin son och ge honom den hjälp som han behöver. När man hör hennes historia funderar man kring hur handläggare kan ta det så lätt och bara hänvisa till föräldraansvaret? Bedömningen av föräldraansvaret ska innebära att en jämförelse görs mellan de individuella hjälpbehov som barnet som söker assistans har, och det behov som är normalt hos andra barn i samma ålder. Återfinns barnets behov bland de hjälpbehov, som normalt sett föreligger bland barn i samma ålder, är det inte assistansberättigande. I detta fall återfanns hjälpbehoven definitivt inte hos barn i motsvarande ålder utan funktionshinder.
Jag lyssnade även på Magdelena Carsis föreläsning, vars son Alexander var med om en svår trafikolycka som förändrade hela familjens liv. Först var det osäkert om han skulle överleva men efter lång tid på sjukhus lyckades läkarna rädda hans liv. Då började kampen för ett värdigt liv och rätt rehabilitering, något som var långt ifrån enkelt. Detta var en föreläsning som berörde en fullsatt lokal.
Mässan hade ett stort aktivitetstorg där mässbesökarna fick prova på olika aktiviteter, exempelvis paracykel, racerunning och rullstolshandboll. Här möttes man av väldigt engagerade instruktörer som informerade kring de olika aktiviteterna och peppade de som prövade på att själva utöva aktiviteterna. Man får en helt annan bild och förståelse för detta då man själv får möjligheten att testa det själv. Det är inte bara något man skriver om, man vet nu också hur det är att själv utöva det.
En annan föreläsning som jag lyssnade till var Axel Lexbergs. Han pluggar möbeldesign på HDK och under våren gör han sitt examensarbete om hjälpmedelsdesign och då främst rullstolar. Han undersöker hur man kan göra rullstolar lite mer personliga och gärna något som gör att brukaren kan känna någon form av stolthet kring rullstolen. Detta var en populär föreläsning där många fick möjlighet att efteråt ställa frågor kring olika möjligheter till just sina idéer kring design.
Efter att ha varit på mässan under två dagar inser man hur många personer det finns som verkligen brinner för möjligheten att kunna hjälpa andra på alla möjliga vis för att kunna leva ett liv med så goda levandsvillkor som möjligt. Det är vanligt att personer med funktionsnedsättningar klumpas ihop, som om de vore en enda homogen grupp, när det i själva verket är så att det är individer som har helt skilda funktionsnedsättningar och även lever helt skilda liv, precis som med personer utan funktionsnedsättningar. Viktigt att komma ihåg är att alla är enskilda individer!
Niklas Fjällström
Jurist
Assistansjuristerna
Leva och Fungera 2015 onsdag 15 april
Träffade många utställare och assistansbolag, och alla är lika oroade över det som händer idag med LSS-lagen, och den osäkerhet som finns för brukarna. När mässan nästan var slut för dagen träffade jag RBU, och berättade min historia. Om hur jag blev av med min assistans och hur jag tack vare assistansjuristerna fick den tillbaka.
Onsdag kvällen avslutades med en mycket trevlig middag, tillsammans med alla kollegor från olika delar av landet.
//Niklas Pajuste
ekreterare
Assistansjuristerna
Att använda tecken – Leva och fungera tisdag den 14 april
Leva och fungera tisdag 14 april 2015
Då var det tid för mässan Leva och fungera i Göteborg. Mässan, som anordnas vartannat år, är en stor mötesplats för alla med funktionsnedsättningar, alla som arbetar inom hjälpmedel, assistans, service och tjänster för brukare i alla åldrar. Man märker snabbt när man går runt bland alla montrar och lyssnar på seminarier och föreläsningar vilket oerhört engagemang som många har och vilken positiv inställning som finns med filosofin allt är möjligt. Det som däremot oroar de flesta är hur lagen om personlig assistans har utvecklats och det tuffa klimat som nu råder samt den stora osäkerheten det försätter brukarna i. Det är inte bara fler avslag vid nyansökan utan också vid omprövningar händer det att personer som tidigare har haft assistans förlorar sin assistans ersättning vid försäkringskassans 2-årsomprövning.
Att personlig assistans är en lysande reform råder det inget tvivel om men vad är personlig assistans med god kvalitet? Det var något som diskuterades vid ett av alla seminarier som mässan bjöd på. Det som de flesta ansågs som den viktigaste faktorn för en kvalitativ assistans var självbestämmande och delaktighet efter sin egen förmåga. En bra kvalitet på assistansen uppnås när den assistansberättigade själv upplever att man kan leva på det sätt som man själv väljer och att den personliga assistansen möjliggör detta utan att medföra begränsningar. Att kunna göra val som i andras ögon kanske inte är det allra bästa, exempelvis dricka alkohol, äta onyttig mat eller ha för tunna kläder på sig på vintern tas som exempel. Det är ett tydligt sätt att få känna sig ”som alla andra. Här ses det som viktigt att den personliga assistenten inte ska ses som en ”förälder” eller ”övervakare” och se till att valen som den assistansberättigade gör är de rätta. Man märker tydligt hur många olika sätt det finns att lägga upp sin assistans på och det är väldigt viktigt att alla får möjlighet att göra det på just sätt.
Friheten att kunna göra utlandsresor är också något som värderas högt. Här får man snabbt intrycket av att många känner att det var betydligt enklare tidigare att få tillfälliga utökningar av assistanstimmar från kommunen för att en sådan resa ska vara möjlig. Samma svar fick jag när jag besökte Vintersols och Sommarsols montrar, de märker tydligt att det blivit betydligt svårare för enskilda att få möjlighet att kunna resa. Vi diskuterade kring många kommuners numera klassiska beslutsformulering vid avslag; ”du får fördela om timmarna”. Denna formulering är såklart helt orimlig, hur ska man kunna ta från de timmar som man ständigt behöver för att kunna göra något extra utöver det normala? Själva grunden i en tillfällig utökning är just att det rör sig om en tillfällig aktivitet som kräver mer assistanstimmar.
Efter den första dagen på mässan kan man konstatera att det är en grymt bra mötesplats för alla typer av människor. Det vore nyttigt för hela befolkningen att närvara vid sådana här tillställningar för att få en bättre insikt kring hur det är att leva med ett funktionshinder samt att få bort de fördomar som finns i samhället idag.
Niklas Fjällström
Jurist
Assistansjuristerna
Hej kompisar
Det är vår hos oss, Herman tycker att när påsklovet är över då är det vår!
Vi har letat vårtecken och det finns massor, överallt. Finaste är krokusarna tycker vi.
I veckan har vi våra gräsgubbar klara. För några veckor sedan tog vi äggskal som vi tvättade ur och fyllde med jord och sådde gräs. Efter att vi lagt i fröna så tryckte vi åt jorden riktigt hårt så vi skulle kunna använda dem som huvud nu. I Veckan hade gräset vuxit till sig så då tog vi bort skalet, satte dig ögon och mun, gjorde varsin kropp till våra gräs huvuden och satte ihop allt.
Se så fint de blev, du gäller det att vattna försiktigt och komma ihåg att klippa håret regelbundet på gubbarna så att de håller sig fina! Prova ni också, det är super enkelt!
Ha en trevlig helg
Vera o Herman
En liten klapp på huvudet
I denna handbok skrivs att de vill försöka förmå bl.a. journalister och fotografer att fokusera på individen och människan och inte funktionshindret. Detta kan jag hålla med till fullo om, eftersom jag anser att det väldigt ofta är så att det glöms bort vem den enskilde individen är och istället ser man en funktionsnedsättning. Men en person med funktionsnedsättningar är inte sin funktionsnedsättning, vi är alla enskilda individer!
Det är också vanligt att personer med funktionsnedsättningar klumpas ihop, som om de vore en enda homogen grupp, när det i själva verket är så att det är individer som har helt skilda funktionsnedsättningar och även lever helt skilda liv, precis som med personer utan funktionsnedsättningar.
Bilden som förmedlas i media handlar nästan uteslutande om att antingen är man hjälte eller offer. Ett exempel på det är vad som skrivs i aftonbladets artikel angående där Nyhetsmorgons programledare sätter ”offerstämpeln” på en person med funktionsnedsättningar som intervjuas i morgonprogrammet. Nedlåtande, nyhetsmorgon. Mycket av den där offerstämpeln handlar också om att personer utan funktionsnedsättningar försöker göra en godgärning för sin egen skull. Men det är viktigt att ha i åtanke att bara för att man behöver stöd och insatser i form av t.ex. personlig assistans som innebär det inte automatiskt att man också behöver ha en ”liten klapp på huvudet”. Om samhället hade varit inkluderande och tillgängligt för alla så skulle förmodligen inte ens någon reflektera över om någon har en funktionsnedsättning.
Jag har även fått höra att ibland är det mycket rullans på personliga assistenter, många som börjar och slutar. Särskilt bland unga personer (nu vill ja inte dra alla över en kam). Jag tror en orsak kan vara att en del personer söker sig till yrket som personlig assistent för att de vill göra en god insats och att det ser bra ut på CV:et. Nu menar jag absolut inte att det är något fel i att vilja göra goda gärningar, men det bör inte göras av fel orsaker. Risken finns att det snarare handlar om att stärka sin egen självbild vilket leder till att personer med funktionsnedsättningar görs till offer, och det kan nog vara extremt förminskande. ”Stackars dig, här kommer jag och ska hjälpa dig”.
Jag tror även svårigheten att få personlig assistans och assistansersättning lätt gör att det blir en offer-bild av personer med funktionsnedsättningar i media. Med det menar jag att många som inte får den assistans som de är i behov av ”tvingas” gå ut i media och lämna ut sig själv för att problemtiken och missförhållanden ska uppmärksammas.
I handboken som jag refererade till i början av inlägget, på s. 17, så kommer en liten lista med ”Vett och etikett runt personer med funktionshinder”. Detta gjorde att jag helt tappade intresset för handboken. Jag blev faktiskt less. Till en början tyckte jag att handboken var meningsfull, men att komma med vett- och etikettregler tycker jag bara omkullkastar syftet med handboken samt det jag har skrivit om. Det visar bara på att synen fortfarande är att personer med funktionsnedsättningar är annorlunda, och man måste lära sig hur man ska bete sig runt dessa personer. Återigen klumpas alla ihop till en grupp som skiljer sig från alla personer utan funktionshinder. Jag tycker det rent utsagt är att förminska personen om man försöker behandla han eller hon på något annat sätt. Jag har aldrig hört att det finns vett-och etikett regler för hur man ska bete sig runt alla personer som heter Liselotte, eller runt alla personer som är brunhåriga eller blonda. Förmodligen är tanken med denna lista inte ond, men bara att man kommer på tanken att göra den visar på att samhället har svårigheter att behandla alla som enskilda individer utan manualer eller förhållningsregler.
Alla är vi olika men samtidigt lika.
Trevlig solig helg från oss på Assistansjuristerna!! |
//Liselotte Olofsson
Jurist
Assistansjuristerna