Vår i luften, och som brukligt är för årstiden så känns det som att tiden flyger iväg! Senast det var min tur att blogga var i november, och det känns verkligen som om det vore bara några veckor sedan. Men sedan dess har vi tagit oss igenom nästan en hel vinter, och innan vi vet ordet av har vi sol, +20 grader och slitet med snöskyffeln är höjt i glömska igen.
Jag skulle vilja ägna min bloggvecka åt att föra upp lite tankar kring personlig assistans och synen på utförandet av denna, både på företagen som utför den och assistenterna.
När jag gick på gymnasiet och spenderade betydligt mer tid på det lokala kaféet med en kopp kaffe och Sportbladet snarare än på att lära mig tredjegradsekvationer och hur fotosyntes fungerar, så såg jag tämligen ofta personliga assistenter som var där och fikade med sin kund.
Med tonåringens naturliga lathet studerade jag fascinerat dessa personer och deras, för mig, uppenbara brist på ”riktiga arbetsuppgifter”. Hur skönt vore det inte glida runt på betald arbetstid, fika lite och ta det allmänt lugnt?
Att denna bild av yrket personlig assistent inte är, milt uttryckt, helt med verkligheten överensstämmande fick jag senare klart för mig. Dock tror jag nog att jag inte är den enda som fått den här uppfattningen, och många har nog kvar den längre än vad jag själv hade.
Personlig assistent är inte ett lågstatusyrke idag, det sak noga poängteras. Men får professionen nog med uppmärksamhet och erkännande? Min uppfattning är att så inte är fallet. Att vara personlig assistent idag innebär att du ska vara kunnig inom vård och omsorg, inte sällan ska du klara ganska avancerade medicinska insatser och sköta utrustning. Du ska kunna fungera socialt i en ofta svår situation, där du ska samspela med kund, dennes eventuella familj, anhöriga och vänner. Du ska besitta en flexibilitet som skulle göra vilken överdirektör som helst grön av avund. Du ska vara empatisk, du ska klara balansen mellan privat och professionell, du har ofta fler viktiga roller att spela i ditt yrkesliv än vilken Dramaten-skådis som helst. Är yrket personlig assistent för vem som helst? Absolut inte.
Under tiden jag varit i branschen har jag hunnit med ett par roller inom VH assistans där jag, direkt eller indirekt, varit chef för väldigt många personliga assistenter. Detta har ju gett möjlighet att få en bra inblick i hur komplext arbetet är, hur mycket som krävs och vilken kompetens dessa duktiga yrkesmänniskor besitter.
Så vad kan man göra och vad görs för att föra upp yrket på den nivå som professionen faktiskt förtjänar? Inom VH assistans har vi valt att lägga mycket tyngdpunkt på utbildning, intern såväl som extern, vi har goda förmåner i form av friskvårdsbidrag och försöker alltid se till att det finns vägar för utveckling vidare inom företaget för den som har sådana ambitioner. Vi är öppna och tacksamma för förslag, åsikter och tankar och försöker att tillvarata dessa.
Sitter du själv kanske med just tankar som berör detta? Kontakta gärna din regionchef eller maila till mig på daniel@vhassistans.se. Kanske är det just dina idéer som tar oss vidare!