Bemötande, del 1

Jag har arbetat på VH assistans i ett halvår nu och har – som ni säkert vet – hanterat juridik i alla regioner, d v s från sydligaste söder till nordligaste norr. Det har gett mig en del insikt i hur bemötanden kan variera beroende i vilken del av landet man befinner sig, och – i de större städerna – i vilken del av staden man befinner sig.

Slående skillnader framträder under de s k hembesöken. Ett hembesök är en slags utredning i hemmet som Försäkringskassan och kommunen vill genomföra som en del av sitt beslutsunderlag. Tanken med hembesöket synes dock skifta över landet. Hembesöket kan vara allt från ett trevligt samtal och ett tillfälle att få ett ansikte på personer man arbetar gentemot i frågor som i alla hänseenden är privata till ett tre timmar långt förhör helt utan riktning och framförallt helt utan respekt för den enskilde och dennes anhöriga. Vissa handläggare är av uppfattningen att för det fall den enskilde har ett ombud som inkommer med skriftligt underlag innehållande det man behöver veta, saknas anledning att ställa annat än kompletterande frågor vid hembesöket. Andra handläggare å sin sida synes snarare se hembesöket som ett tillfälle att granska skriftliga inlagors riktighet och således punkt för punkt gå igenom alla behoven igen för att upptäcka eventuella motsägelser mellan mitt ord och den enskildes.

Några exempel.

Ett hembesök med en vuxen man. Försäkringskassans handläggare sa redan inledningsvis att hon inte tänkte ställa några frågor som kunde uppfattas som integritetskänsliga utan förlitade sig på att det skriftliga materialet redogjorde för detta i sin helhet. Och då hade hon inte ens hunnit få något skriftligt material eller några intyg från mig. Den enskilde liksom familjen och självklart jag själv andades ut och det hela resulterade inte i det trauma som vi från början hade trott, där personen i fråga i detalj skulle tvingas redogöra för saker han aldrig talat med någon om tidigare.

Ett hembesök med föräldrarna till ett barn. Till saken hör att jag sällan haft ett så omfattande underlag som i just det här fallet. Det hade även tillkommit ett antal nya diagnoser och producerats en rad nya intyg. Försäkringskassans handläggare öppnade hembesöket med att meddela att återkrav med avseende på utbetalat vårdbidrag skulle skickas till föräldrarna vid eventuell beviljad assistansersättning. Även en siffra angavs som var tillräcklig för att få oss alla ut banan. Efter detta önskades information om exakta datum för sjukhusvistelser sedan ansökningsdatum för att göra en avräkning gentemot eventuell beviljad assistansersättning. Nu så började förhöret. Det råder nog olika uppfattningar om hur man i det läget ska agera som ombud, d v s frågor kring mitt bemötande. Ska man avbryta Försäkringskassan och kommunen och riskera en konflikt i en situation som redan är spänd eller avleder man dem och antecknar för att sedan i efterhand inkomma med kommentarer i de frågor där man förstått från samtalet att myndigheterna har tvivel? Jag brukar arbeta enligt det senare, även om det självklart finns fler alternativ än just dessa. Vid detta hembesök valde jag att – efter det att man ställt frågor kring på- och avklädning i minst 15 minuter – be om vi kunde få inkomma med klargöranden i efterhand i de frågor där det uppenbarligen uppstått frågor, för att bespara familjen blotta huvudvärken av att vid sittande bord försöka beräkna skillnad i tidsåtgång för att klä på sitt barn höstkläder kontra vinterkläder. Påpekade även att det här torde finnas en rimlighetsbedömning av vad en normal tidsåtgång är och sedan får man göra ett tillägg med hänsyn tagen till de svårigheter som kommer med själva diagnosen. Utmattade och uttömda på all möjlig relevant och irrelevant information lämnades vi ett par, tre timmar senare.

Ett hembesök med föräldrarna till ett mycket litet barn. Försäkringskassans handläggare tar vid flertalet tillfällen upp frågan om ombudets, d v s min, handläggning. Det ansågs att jag inte inkommit med mina skriftliga inlagor i tid och informerades även om hur detta påverkar Försäkringskassans statistik. Jag försökte upprepade gånger avleda handläggaren från ämnet med motiveringen att detta var en fråga mellan mig och Försäkringskassan, inte en fråga för hembesöket, och att jag dessutom vill att denna typ av förvaltningsrättsliga diskussioner förs skriftligen av bevishänsyn. Det var tämligen uppenbart att handläggarens intention var att med all tydlighet understryka nackdelarna med att ha ett ombud i assistansfrågor. Bör nämnas att ifrågavarande handläggare till slut beviljade assistansersättning på mitt – om än försenade så ändå gedigna – ingivna underlag.

Vad som är ett professionellt bemötande är kanske ibland svårare att svara på än frågan vad som är ett oprofessionellt bemötande? Ett oprofessionellt bemötande är – i mitt tycke – i dessa frågor att kräva av familjen att man återupprepar och på något sätt verifierar det som redan står skrivet i inlagor och intyg. Det förutsätter nämligen att det ligger oegentligheter, överdrifter och bedrägeri i det som tidigare anförts. Lite som man gör i brottmål när man drar vittnesmål om och om igen för att hitta sprickorna. Att ha bevisbörda för att visa att man har rätt till sökt ersättning är en sak – att tvingas genomgå ett hembesök enligt de två sista exemplen ovan är något helt annat.

Ni ska veta att vi inom VH assistans arbetar intensivt för att ”rädda” assistansen i Sverige genom att förändra myndigheternas syn på funktionshindrade och – i förlängningen – deras bemötande i dessa frågor. Det är ett kostnadseffektivt och samhällsintelligent sätt att garantera funktionshindrade ett liv som andra och sysselsätter idag ca 60 000 personer i Sverige som alltså arbetar som personliga assistenter. Personlig assistans kan hjälpa att hålla ihop familjer och äktenskap och det för mindre per timme än vad hemtjänsten kostar.

Nästa blogginlägg kommer att handla om bemötanden jag stött på inom vård och skolor när jag ber dem att göra det som alltid uppfattas som så besvärligt – nämligen skriva intyg! Vi ses då!

Jessica